Den 9 oktober 1980 samlades ett antal medlemmar till VBK:s första årsmöte. Detta skedde efter att en interimsstyrelse tillsatts för att planera klubbens verksamhet. Till VBK:s första ordförande valdes Bo Ahlgren. I slutet av år 1980 var antalet medlemmar 30. Medlemsavgiften var 30kr. Men redan i februari 1982 var antalet medlemmar uppe i 50. Under klubbens första år diskuterades ofta vakthållning, inredning av vaktlokal samt inte minst hamnanläggningens skick och underhåll. Vid tiden för klubbens bildande skötte Linköpings Kommun hamnen, fördelade båtplatser samt tillhandahöll hjälp med sjö- respektive torrsättning. Redan några år efter klubbens bildande väcktes tanken på om klubben själv på något sätt skulle kunna ta över skötseln och driften av hamnanläggningen. Vid de första mötena när denna fråga diskuterades med medlemmarna var det dock svårt att få majoritet för ett eventuellt övertagande.
I slutet av -80 talet hade dock denna fråga "mognat". Vid ett extra medlemsmöte den i januari 1990 diskuterades frågan om VBK skulle ta över hamnanläggningen. Det extra mötet följdes upp med årsmöte i mars samma år och styrelsen fick då i uppdrag "att med Linköpings Kommun förhandla fram ett avtal angående övertagande av drift och skötsel av Viggeby båthamn". Planeringen för övertagandet fortsatte och i juni 1990 tecknas det första arrendeavtalet mellan VBK och Linköpings Kommun.
Historien bakom Viggeby Båtklubbs tillkomst
Båtliv är beroendeframkallande. Efter att ha vuxit upp med egen båt är det svårt att vara utan båt. Men vår gamla träbåt hade tyvärr ruttnat bort. I början av 1970-talet köpte vi därför en öppen plastbåt Terhi 375 utrustad med en 4 hk Evinrude aktersnurra.
Hösten 1977 åkte vi ut till Bromön och plockade frostbitna nypon från buskarna som växer på ängen i öns centrum. Efter några timmar började det att braka vid öns norra udde. Det visade sig vara tallar som vräktes omkull av häftiga vindbyar. På grund av ängens vindskyddade läge hade vi inte märkt att det börjat blåsa upp till storm ute på sjön. Vi insåg att det förmodligen var säkrast att övernatta på ön. Men beroende på att ingen övernattning var planerad hade en av oss ej tagit med sin livsuppehållande medicin. Därför blev vi tvungna att ta oss i land, trots stormen. Järnlunden är inte nådig när det friskar på från nordväst längs med Törneviken och vidare ned mot Bromön. Vi valde därför att gå den kortaste vägen över öppet vatten i riktning västerut mot Edaön och vidare norrut mot Viggeby i skydd av holmarna söder om Åttingen. Det hade varit betydligt säkrare att gå söderut på läsidan av Bromön i riktning ned mot Hackelboön, men det begrep vi inte just då på grund av viss desperation. Hemfärden blev en riktig rysare både mentalt och temperaturmässigt. När brottsjöarna började att fylla båten fick vi med andra ord kalla fötter såväl bildligt som bokstavligt talat. Vi insåg att hela familjen kunde bli däckad ifall vi inte skaffade oss en däckad båt.
Den däckade båten en fabriksny Uttern 495 HT levererades hösten därpå. Innan båten skulle torrsättas och placeras i ladan för vinterförvaring hann vi endast göra några kortare provturer på Järnlunden. Under vintern började vi att planera en långfärd till Östergötlands skärgård via Kinda och Göta kanal. I början av industrisemestern 1979 anlände vi till hamnen i Viggeby fulla av förväntningar inför den omsorgsfullt planerade långfärden med vår nya båt. Inom någon halvtimme skulle vi kasta loss från bryggan och påbörja vår långfärd.
Men redan från land upptäckte vi att båten såg lite konstig ut. Vår däckade båt saknade nästan allt utom däck. Lanternor, signalhorn, knapar, halkipar och diverse beslag var bortmonterade från skrovet. En närmare undersökning visade att skrovet hade plundrats även invändigt. Där saknades motorreglage, kompass, med mera. Vi hade inget annat val än att skrinlägga vår planerade långfärd och se fram emot en trist semester på torra land. Ursinne är bara förnamnet på det man känner inombords i en sådan situation. En ertappad tjuv skulle med all säkerhet vara en dräpt tjuv. Alla fängelsestraff till trots. Först och främst så var den efterlängtade semestern förstörd. Den fabriksnya båten var plundrad och skrovet skadat av vårdslös demontering. Dessutom var båtsäsongen till ända innan den ens hade börjat. Att återställa båten i användbart skick visade sig nämligen ta minst fyra månader på varv eller drygt två månader om vi gjorde arbetet själva.
Båtar tillverkas i så korta serier att något reservdelslager ej existerar hos tillverkaren. I stället måste varje enskild reservdel spåras till någon av tillverkarens många underleverantörer. Vid dessa efterforskningar finner man ofta att tillverkningen av den eftersökta delen har upphört. I sådana fall måste en passande del sökas på annat håll. Hålbilden hos den passande delen stämmer oftast inte med den ursprungliga. De gamla hålen måste då fyllas med plast och nya hål borras i skrovet. Försäkringsbolaget betalar endast delarnas inköpspris samt timkostnaden för själva reparationsarbetet. Detektivarbete i form av spårning och efterforskning av användbara delar får man således betala ur egen ficka. Alternativt kan man anlita något varv som sysslar med välgörenhet under lågsäsong, dvs vintertid. Om reparationen ska gå någorlunda snabbt ca 2 månader och bli någorlunda billig finns ingen annan utväg än att utföra både detektivarbetet och reparationsarbetet själv. Det är väl av denna anledning man tecknar båtförsäkring…
Ursinne frigör oanade mängder av energi. Eftersom det tilltänkta mordoffret lyste med sin frånvaro kunde en mindre del av energin användas för konstruktiva ändamål. Första åtgärden var att skaffa en kopia av kommunens register över båtägare och bryggplatser i hamnen. Registret visade sig innehålla uppenbara felaktigheter, men uppdaterades genom jämförelse med uppgifter i telefonkatalogen och kontroll av namnskyltar på båtägarnas brevlådor.
Nästa åtgärd blev att sammankalla båtägarna till en frivillig vaktstyrka. Ett trettiotal båtägare anslöt sig, varav flera hade blivit bestulna. Polismyndigheten var positivt inställd till bevakningen, men manade till försiktighet. Somliga båtägare var dock beväpnade under sina vaktpass, medan andra hade sina hundar med sig. Ryktet spred sig i den undre världen och antalet stölder i hamnen minskade avsevärt.
Året därpå ombildades vaktstyrkan till båtklubb. Ett konstituerande möte hölls i hamnen den 17 augusti 1980. Båtklubbens stadgar fastställdes vid årsmöte i Linköpings Sporthall den 9 oktober 1980. I och med antagandet av stadgarna blev vaktplikt obligatorisk för båtklubbens medlemmar.
Efter gösfiske under en augustinatt år 1983 angjorde undertecknad bryggan och blev därvid omringad av två mycket misstänksamma vakter. Dessa riktade sina ficklampor mot den nattlige inkräktaren och krävde legitimation. Trots att inkräktaren presenterade sig som vaktchef och ordförande i båtklubben antecknades personnummer, bryggplatsnummer och bilens registreringsnummer. I vaktjournalen kunde man därefter läsa om en väldigt skum figur som hade ertappats med att kliva upp på bryggan mitt i natten och ha fräckheten att påstå sig vara vakternas egen chef……
Eftersom bevakningen av hamnen uppenbarligen fungerade precis som det var tänkt kunde undertecknad dra sig tillbaka och överlämna rodret till nya förmågor. Energin från raseriutbrottet i samband med stölden var således uttömd och blodtrycket hade stabiliserat sig på en mera hälsosam nivå. På den vägen är det.
Bo Ahlgren
VBK förste ordförande